Förra helgen..
Förra helgen var Sara hos mig i lilla Sandviken för att hälsa på. För det mesta var vi på Café Fredo´s och fikade. Där har dom gott kaffe.. Vi, jag och Sara umgicks med Emelie också. Hela helgen, tror jag. På lördagen var vi barnvakt åt lillasyster Kristin. Men vi hade det bra, vi hade det roligt varje dag. Det är väl så man vill att det ska vara, inte sant?
Det var Emelie och Sara,
här är universums underbaraste syster som heter Kristin;
Det var Emelie och Sara,
här är universums underbaraste syster som heter Kristin;
höst höst höst
Sommarens fåglar flaxar iväg mot söder
när höstens kalla vindar susar in över landet
En väg från kärlek är det som mina fötter tvingas följa.
Kylan tränger in genom alla mina kläder,
alla mina tankar och hela min kropp.
Det är kallt. Jag vill hem, till mitt varma hem
jag vill att mamma ska svepa om mig en varm röd filt och bjuda mig på varm jordgubbste.
när höstens kalla vindar susar in över landet
En väg från kärlek är det som mina fötter tvingas följa.
Kylan tränger in genom alla mina kläder,
alla mina tankar och hela min kropp.
Det är kallt. Jag vill hem, till mitt varma hem
jag vill att mamma ska svepa om mig en varm röd filt och bjuda mig på varm jordgubbste.
hej då fröken svår.
Jag hatar allt som ekar.
När jag sparkar väggen och hoppas att min fot ska komma ut på andra sidan jordklotet får jag ont i nacken, men det gör ingenting. Jag förtjänar det säkert, så jag sparkar igen. Det ekar.
Jag hatar allt som ekar; alla rum och alla salar och alla minnen och allt jag inte vill sudda ut.
För när det ekar vet jag att jag är ensam, annars skulle det inte eka. Inte på det sättet.
Precis som när jag var liten och alltid hade den där återkommande mardrömmen om häxan.
Jag var rädd, men det var ju bara en dröm och i drömmen ropade jag på hjälp.
Orden kom inte ut, och häxan kom närmare. Det blev mörkare. Jag vaknade. Jag ropade igen.
Orden kom inte ut. Mina läppar formade h j ä l p men jag fick inte fram något ljud.
Häxan kom närmare. Jag fick panik. Jag var ju vaken. Ska hon inte försvinna nu? Hallå? Någon?
H j ä l p ! Det gick inte. Ingen hörde mig, förutom jag själv. Jag skrek utan ljud och det ekade.
Jag hatar allt som ekar; alla rum och alla salar och alla minnen och allt jag inte vill sudda ut.
För när det ekar vet jag att jag är ensam, annars skulle det inte eka. Inte på det sättet.
Precis som när jag var liten och alltid hade den där återkommande mardrömmen om häxan.
Jag var rädd, men det var ju bara en dröm och i drömmen ropade jag på hjälp.
Orden kom inte ut, och häxan kom närmare. Det blev mörkare. Jag vaknade. Jag ropade igen.
Orden kom inte ut. Mina läppar formade h j ä l p men jag fick inte fram något ljud.
Häxan kom närmare. Jag fick panik. Jag var ju vaken. Ska hon inte försvinna nu? Hallå? Någon?
H j ä l p ! Det gick inte. Ingen hörde mig, förutom jag själv. Jag skrek utan ljud och det ekade.
Fröken svår