Jag hatar allt som ekar.
När jag sparkar väggen och hoppas att min fot ska komma ut på andra sidan jordklotet får jag ont i nacken, men det gör ingenting. Jag förtjänar det säkert, så jag sparkar igen. Det ekar.
Jag hatar allt som ekar; alla rum och alla salar och alla minnen och allt jag inte vill sudda ut.
För när det ekar vet jag att jag är ensam, annars skulle det inte eka. Inte på det sättet.
Precis som när jag var liten och alltid hade den där återkommande mardrömmen om häxan.
Jag var rädd, men det var ju bara en dröm och i drömmen ropade jag på hjälp.
Orden kom inte ut, och häxan kom närmare. Det blev mörkare. Jag vaknade. Jag ropade igen.
Orden kom inte ut. Mina läppar formade h j ä l p men jag fick inte fram något ljud.
Häxan kom närmare. Jag fick panik. Jag var ju vaken. Ska hon inte försvinna nu? Hallå? Någon?
H j ä l p ! Det gick inte. Ingen hörde mig, förutom jag själv. Jag skrek utan ljud och det ekade.
Jag hatar allt som ekar; alla rum och alla salar och alla minnen och allt jag inte vill sudda ut.
För när det ekar vet jag att jag är ensam, annars skulle det inte eka. Inte på det sättet.
Precis som när jag var liten och alltid hade den där återkommande mardrömmen om häxan.
Jag var rädd, men det var ju bara en dröm och i drömmen ropade jag på hjälp.
Orden kom inte ut, och häxan kom närmare. Det blev mörkare. Jag vaknade. Jag ropade igen.
Orden kom inte ut. Mina läppar formade h j ä l p men jag fick inte fram något ljud.
Häxan kom närmare. Jag fick panik. Jag var ju vaken. Ska hon inte försvinna nu? Hallå? Någon?
H j ä l p ! Det gick inte. Ingen hörde mig, förutom jag själv. Jag skrek utan ljud och det ekade.
Fröken svår
Kommentarer
Trackback