frokenbus

En liten pojke på en blå, rostig cykel ber mig att hoppa på hans flak. Det är bråttom. Dem får inte hitta oss. Pojken ska visa mig vägen, bort från dem som bär mörka kostymer. Vi cyklar på en grusväg som leder oss in i skogen. Skogen, där vi tidigare gömt oss. En bit bort möter vi mamma, tillsammans med ett flertal människor som förtvivlat söker efter någonting.

Pojken försvinner. Han har lett mig till ett mindre kalhygge, som har en yta utöver bägge sidor av grusvägen. På ena sidan kan man en bit bort se början av den täta skogen. Och på andra sidan finns en stor pool , ca en dm djup som är full av snöslask och isklumpar. I poolen går en man sökandes efter ett lik som han säger ska finnas på botten. Jag tycker att det inte ska stämma, så därför hukar jag mig och ser under poolen, och där finns ingen. Istället får jag syn på en dörr på andra sidan. Mamma, mannen, jag och alla de andra människorna som befinner sig på platsen, pulsar igenom den snöslaskiga poolen. Vi öppnar dörren och innanför finns ett rum. Golvet i rummet är liksom det samma som poolen. En dm djup, snöslask och isklumpar. På väggarna är det ek, möglig ek. Det hänger tavlor med guldramar och det finns gott om bokhyllor och skåp i rummet. I hopp om att hitta den döda kroppen rensar vi alla skåp, drar ner alla tavlor som har guldramar och river ner alla böcker så dem allesammans hamnar i det kalla vattnet.

Vi letar och letar. En kvinna drar en lucka åt sidan, där finns massvis av böcker. Kvinnan river ut dem. Jag följer en av böckerna med blicken, "Bakom hörnet finns det du söker". Självklart! Jag drar luckan mer åt sidan, där finns en silvrig låda med ett svart handtag. Lådan liksom tittar på mig. Kvinnan står bredvid mig, ser på mig att jag är rädd. Hon tar sin hand närmare det svarta, kalla handtaget, hon greppar det och drar sakta ut lådan. Jag ser ett par svarta, stora, våta skor, innan jag vänder bort huvudet.

Mannen som tidigare gick ensam i poolen är något utav en expert. Han frågar om han har sår på benen och därmed kan han konstatera att han är död. Mamma vrålar ut ett förtvivlat gråt och bär upp den döda kroppen i sin famn. Jag slänger en snabb blick mot den döda kroppen, men allt jag hinner se är två stilla, svullna, vita ben, med flera djupa skärsår på, innan jag flackar bort blicken.

Någon ropar att vi snabbt måste ta oss vidare, innan dem med mörka kostymer kommer. Jag springer ut genom dörren vi kom in genom. Men utanför befinner sig den lilla pojken på sin blå, rostiga cykel. Han ber mig vända och ta en annan väg den här gången. Utan att tveka vänder jag och ber de andra följa med mig genom en annan dörr. Vi kommer in i ett hus, där alla väggar är vita, solen skiner in genom fönsterna och det finns en trappa som leder ner till entréplan. Vi går lugnt ner för trappan, ut genom ytterdörren och så har vi kommit i säkerhet. Jag går nära mamma. Experten snirklar sig upp bakom mammas axel och frågar om hans pupiller täcker iris. Nej, säger mamma. Nej, det var tur det. Då har har dött på ett skonsamt sätt.

Jag tar tag i mammas arm, kikar försiktigt på den döda kroppens ansikte. Jag bryter ut i gråt då jag kan se att det är min bror.