frokenbus

skrik, svordomar, smäll i dörrar
luren tutar tut tut tut och sen telefonsvar
hjärtat stannar, vill att du ska svara
nu
vill ge dig en smäll över käften
din käft, som inte ger ord jag vill höra

du kastar respektlöshet
och svordomar
hjärnan säger åt mig - vill aldrig höra av dig igen
mitt hjärta bultar hårt

jag har sår på kroppen
och ett mindre hjärta nu än för tre år sedan
jag har gett en bit till någon med fint hår
och en bit till en annan, som var sepelik orlando bloom i troja

är jag nöjd nu är du nöjd nu är vi nöjda nu

klockan är 03.23. ikväll gick jag hem med ett bultande hjärta och din röst ekande i huvudet. jag har ägnat kvällen åt att dränka mina sorger. nej, min ångest, för att jag inte har dig kvar. jag försöker intala mig själv att alla steg och val jag gjort är rätt. att det inte hade blivit annorlunda om jag gjort rätt. nej, på ett annat sätt. jag häver ur mig mina snesteg. jag häver ur mig åt fel håll. ber om förlåtelse och söker bekräftelse. jag kryper ner under täcket och kramar om en sorts förståelse som ligger på kudden brevid. tanken på att din kropp hade legat där om jag hade gjort ett annat val är nästan outhärdlig. jag vill inte bli den jag var. hjärtesorgen bryter ut och förståelsen förstår ingenting. jag går ut på den höstkalla stentrappan och tänder en cigarett. tanken på att nästa andetag kunde förkorta livslängden lugnar mig en aning. jag ställer mig frågan; vad är rätt och vad är fel?