frokenbus

Är det inte lustigt att jag blir lika förvånad varje år över hur det är möjligt att det kan komma så förbaskat mycket snö på så kort tid? Jag står i fönstret och tittar och förundras över hur vackert det är, den gråa ton som lagt sig som ett täcke över hela min omgivning. Idag är himlen blå och backen glittrar och människorna sjunger. Jag äter mintkrokant och sörplar te. Dagarna räknas ned mot julaftonsmorgon och den 17 december är så nära... Flytt. Ovisshet. Uppbrott. Uppbrott från de fantastiska människor jag lärt känna. Från mig själv, den sprudlande tös jag orkat kunna vara här borta. Alla finns självklart kvar efter 17 december men vi kommer vara som utspridda pärlor på ett enormt dansgolv. Som ett halsband som har gått sönder. Åh ja, vad jag kommer sakna denna gemenskap, kärlek som grott och blommat mitt ute i ingenstans. Samtidigt längtar jag till den håla jag vuxit upp i. Till min mamma, syster, bror och pappa. Till Frida och Ida. Till de andra människorna som skapar liv i Sandviken. Den trygghet som finns i staden som alltid är den samma. Det ska bli skönt att komma tillbaka. Och ledsamt att lämna.