frokenbus

De försöker hitta lugn i vardagen genom att köpa sig en mellanstor kaffe och gå och sätta sig på trätrappan vid fyrisån. Där sitter de, lika stilla som änderna står i vattenkanten. De bara är där. För att låtsas att de har all tid i världen. Mellankaffet är nödvändigt för dessa människor. Ja, kaffet måste de ha för att på något diskret vis påminna sig själva om att de strax måste dra sig tillbaka till jobbet, stressen, livet. Människans uppgift.

Det mellankaffe-drickande folket träffas och bara sitter där. De byter några ord. Kanske pratar de om de stående änderna eller kanske pratar de om hur fint stenarna i fyrisån är placerade. Eller så talar de om förra helgens urartade fester. Det enda de inte talar om är jobbet, stressen, livet. Deras uppgifter.

Endel tar fram sin kamera, smuttar på sin mellanstora kaffe, ser sig om och tillsist knäpper ett kort på en and som lufttorkar fjärdrarna genom att spreta ut med vingarna. Vissa har med sig sin mp3-spelare, de lyssnar på sin musik, ser sig om och smuttar på sin mellankaffe. Andra sitter med ögonen igenslagna, men tittar upp ibland för se efter så att moblien inte blivit stulen, och de vill se efter så att kaffet i den mellanstora muggen inte redan tagit slut. Tiden går ju så fort när man önskar att den ska gå långsamt. För alla vet att när den mellanstora muggen är tom på kaffe, är det precis som alla andra arbetsdagar, dags att rusa från lugnet, tillbaka till jobbet, stressen, livet. Den männskliga uppgiften.