frokenbus

Jag kommer att dö.
Vi kommer dö.
Så vad spelar det för roll?
Bara håll om mig.

Läs gärna o begrunda..

Du har ett ansvar i livet, att älska dig själv, så gott du kan. De är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag, din enda möjlighet. Ingen annan än dig själv är skyldig att göra dig lycklig. Det är svårt. För dom som inte lyckats är fulla av avund och gör allt för du inte ska kunna Älska dig själv.
De ger till och med ut tidningar med perfekta människor i för att få dig att inse att du inte duger. Dom tar vara på ditt tvivel och använder de när dom ska sälja bindor och rakhyvlar o deodorant.
Men lika lite som du är skyldig dom lycka är du skyldig till deras olycka. Du har bara dig själv Och ditt enda uppdrag är att vara Du. Om du inte lyckas förut kan de va en strålande årstid att börja på. Livet är en ensam grej. Allting har ett slut, påsklovet har ett slut, sommaren, en bra film har ett slut och när de är över så är du ensam igen. Då och då är du ensam. Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten. Och du måste älska den. För om du gör de, så kan allting få vara hur bräckligt som helst.
Framtiden kan vara ett orosmoln. Vi får höra så mycket olika saker om framtiden. Vi vet ingenting och försöker måla upp scenarion och skräckexempel och troliga situationer. Där har vi nog mycket att lära av guldfisken. Den vet ingenting om framtiden. Undrar inte och oroas inte. En guldfisk älskar sig själv. En guldfisk lever i nuet. Den har vad jag har hört, ett minne på 5 sekunder ungefär. Det har inte människan. Vi har ett fantastikt minne. Men det kan tyckas ganska meningslöst om vi ältar det istället för att låta det vara.
Att Älska sig själv är ingen satsa-på-dig-själv-grej. De är en Du-duger-som-du-är-grej. De får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag.
Alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör, är ju indegrienser i mitt liv. De liv som jag är skyldig att Älska och vårda. Jag är inte så bra på det men jag jobbar på det.
Ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamoröst. Det blir vad man gör det till. Och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att tillgå. De är underligt hur vissa meningar blir klyschor, bara för de sagt så många gånger. Hur ord blir innehållslösa. Inte för att dom upplevts utoom för att de slitits verbalt. De är dags att uppleva klyschorna. För de är bättre med en fågel i handen än tio i skogen, de är de. Man måste stå på sig.
Och nu i början av 2000-talet när kvantitet går föra kvalitet, dom snabba klippens tid. Den hetsiga kroppsfixeringens tid. Dom tomma löfternas tid. Den innehållslösa humorns tid. De är en tid som behöver så mycket ordspråck och klyschor över sig. Så mycket att vi snart kan leva efter som. Att vi snart kan Älska oss själva...

Efter en hemsk helg, fann jag en fin kväll.

vill inte känna mig så där
som du fick mig att känna

tror inte
saknar inte
och drömmer inte
men hoppas så gärna.