Små panikslagna vrål
I samma takt som en ivägkastad studsboll yrar jag fram
desto längre jag kommer ju mer får jag ångra
längs golvet blir jag knuffad och fälld och snubblar över värdefulla stenar
hundratals små vassa istappar rispar sönder mina ögon så det svider när jag ser
gåvan från min syn är en smärta som gör mig så väldigt illa
det ömmar i alla mina muskler och jag har ont in i själen och ont i hjärtat
fan vad det känns att jag lever
Kommentarer
Trackback